sommaren – del 2 ”bröllopet”

14 Sep

Jag går i princip aaaaldrig på bröllop så gissa min lycka när min bror i Långtbortistan gick och förlovade sig med sin söta mö och bestämde sig för att ställa till med just ett sådant. I vår trädgård dessutom!

Så den fjärde augusti klämde vi in brudpar och fastrar och kusiner mellan några berg och fällde tårar och skålade i champagne och berättade historier och höll engelska tal för att fira kärleken. Ungefär såhär såg det ut:

Ceremonin (diverse felsägningar till trots) var hiskeligt vacker och det rann tårar på oss allihop.

Tårtor och kärlek, mina topp två i världen kanske.

Detta konstverk kallar jag ”Stiliga herrar i trädgård”.

Jag skulle aldrig be ett brudpar posa såhär för min skull. Aldrig.

Sen var det fest. Och dans! Och koloniala groggbord!

Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen

9 Sep

En hel helg med de bästa favoriterna på jorden.
Stora familjen. Stort, större än jag någonsin trott. Det snurrar i min skalle av kärlek.

sommaren – del 1 ”havet”

2 Sep

Okej hörni, sommaren. Det händer alldeles för mycket roligt på sommaren för att en stackars (eller inte så stackars alls!) tös ska ha tid och lust att blogga om det! Därför kommer här en sammanfattning i fyra delar, där den första handlar om havet.

Åh havet alltså! Havet är den enda riktigt vettiga platsen att spendera sin sommar så därför gör jag det, mest varje år. Man kan bada i havet, segla på havet, titta på havet, känna på havet, flyta i havet, lukta på havet, älska havet osv mm etc.

Och bredvid havet bor Erik. Så honom får man liksom lite på köpet.

Erik är min sommarbästis. Med Erik kan man bada från bryggan, grilla på bryggan, prata om livet, cykla, dricka vin, promenera, äta godis och framför allt hänga i sjöboden med hela Eriks släkt. Och han har schyssta brön!

Exempel på vad man kan grilla på bryggan.

Några andra som också bor vid havet är dom här sjöbusarna:

Fia som tycker om popcorn i en låda och Jenny som nog inte tycker om Sprattel – för det gör ingen frisk människa som fyllt mer än fem år – men snällt bjussar på det och toffifee när det vankas fest ändå! Så som vanligt, och som sig bör – en sommar sprängfylld som en smällkaramell av socker, hav och skratt. Tack för det, kompisar!

besök!

23 Jul

Jag vet inte om det är jag eller omgivningen som lockar, men bor man på en ö kan man vara säker på att få sällskap en sommar!

När Viktor hade åkt kom Maja och Klara och sällskapade några dagar. Förtjusande kvinnor som åt räkor, klättrade i berg, drack vin och fikade med mig. Vänner att lita på, med andra ord! Men allting har en ände (och Klaras favoritmat korven har till och med två!) och till slut lämnade de mig för nya äventyr och andra öar.

Nästa räddare i ensamhetsnöden blev paret Cedergård-Lidén som slog en lov förbi Stockevik och bjöd på lunch och sällskap. Själv bjöd jag på fika och näsblod.

med en enkel tulipan (eller en kniv)

18 Jul

Innan Viktor åkte tillbaks till andra sidan landet och jag blev sentimental och allt var han förstås här och vi var glada och livet lekte. Allra mest lekte livet för honom för han fyllde nämligen år!

han fick frukost i solen!

han fick (en och en halv) räkmacka & ännu mera sol!

och han fick budapesttårta!
Sedan fick han en kniv av min mamma med, men dom är vänner nu.

I dedicate my songs to you then I miss you even more

17 Jul

Det borde vara förbjudet, ja rent av kriminellt, att vara ifrån sina bästa personer. Man blir en surare, tröttare, bittrare och mer ofokuserad människa. För ens tankar är hela tiden hos dem man inte träffar.

Sedan är jag en jävel på att inte höra av mig heller. Vill att det ska vara storstilat när det dröjt så länge sen sist. Väntar och väntar tills jag vet exakt vad jag vill skriva i det där brevet, köper brevpapper, går till posten. Istället för att bara slänga iväg ett sms med ett ’hej hur mår du’. Jag skriver sådana också, men det ger mig inte särskilt mycket. Jag vill vara bättre än så.

~

När jag först träffade V var hela tillvaron en enda lång nedräkning. Han skrev på små lappar och räknade ut hur många timmar det var kvar till onsdag, tills han skulle sitta på tåget, tills han var framme hos mig, tills vi fick kramas igen. Och sen började det om.
Den här sommaren är det svårare. Vi vet hur det är att bo ihop och hur bra vi mår av att veta att den andra finns i rummet intill. Det är svårare att prata i telefon om saker vi vant oss vid att prata om ansikte mot ansikte. Och vi säger att det bara är två veckor tills vi ses, för ingen av oss orkar tänka på hur länge det egentligen är kvar.

Och att säga hejdå. Hur klarar man det? Berätta för mig, någon. Hur gör man för att inte gå sönder lite lite varje gång man står på en perrong, kramas bara-en-gång-till och vinkar genom tågfönstret? Jo, man blundar hårt och knyter nävarna och tänker bort klumpen i halsen och hoppas att två veckor går väldigt väldigt snabbt.

När jag lämnade GBG.

15 Jul

Dom sa till mig, far inte till Stockholm
För du blir aldrig mer densamma
In my opinion, om du gör det kom aldrig tillbaka

För ett par gröna ögon for jag
Men Stockholm blir aldrig min stad.

~

Jag visste inte vad hemma var förrän jag flyttade därifrån. Känslan som fyller hela min kropp när jag kommer till Göteborg är inget annat än den av att komma hem. Tryggheten i att tro att man känner varenda gatsten, vrå och person man möter kan inte tvingas fram hur mycket man än tar i. Nu är det ju såklart inte alls så i verkligheten att jag känner alla jag möter, och jag vill lova att det finns en hel del platser på exempelvis Hisingen som jag aldrig sett, men ni kan väl låta mig låtsas? Låt mig stanna hemma en liten stund till.