I dedicate my songs to you then I miss you even more

17 Jul

Det borde vara förbjudet, ja rent av kriminellt, att vara ifrån sina bästa personer. Man blir en surare, tröttare, bittrare och mer ofokuserad människa. För ens tankar är hela tiden hos dem man inte träffar.

Sedan är jag en jävel på att inte höra av mig heller. Vill att det ska vara storstilat när det dröjt så länge sen sist. Väntar och väntar tills jag vet exakt vad jag vill skriva i det där brevet, köper brevpapper, går till posten. Istället för att bara slänga iväg ett sms med ett ’hej hur mår du’. Jag skriver sådana också, men det ger mig inte särskilt mycket. Jag vill vara bättre än så.

~

När jag först träffade V var hela tillvaron en enda lång nedräkning. Han skrev på små lappar och räknade ut hur många timmar det var kvar till onsdag, tills han skulle sitta på tåget, tills han var framme hos mig, tills vi fick kramas igen. Och sen började det om.
Den här sommaren är det svårare. Vi vet hur det är att bo ihop och hur bra vi mår av att veta att den andra finns i rummet intill. Det är svårare att prata i telefon om saker vi vant oss vid att prata om ansikte mot ansikte. Och vi säger att det bara är två veckor tills vi ses, för ingen av oss orkar tänka på hur länge det egentligen är kvar.

Och att säga hejdå. Hur klarar man det? Berätta för mig, någon. Hur gör man för att inte gå sönder lite lite varje gång man står på en perrong, kramas bara-en-gång-till och vinkar genom tågfönstret? Jo, man blundar hårt och knyter nävarna och tänker bort klumpen i halsen och hoppas att två veckor går väldigt väldigt snabbt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: